Kompositörens
slut var vackert. På sommaren 1957 dikterade Sibelius nya arrangemang
av Kullervos klagan och sången Kom nu hit, död
på begäran av sångaren Kim Borg. Jussi Jalas var sekreterare.
Sibelius visade att han hållit sig fullkomligt arbetsför: hjärnan
fungerade, även om händerna hade mycket svårt att skriva noter.
I
september kom tranorna för att ta farväl. En av dem flög så
nära över Ainola att kompositören såg en trana för första gången
på flera år, trots sin starr. ”Där kommer de, min ungdoms fåglar”,
konstaterade Sibelius förtjust.
Den
20 september vaknade Sibelius och kände svindel. I sängen bläddrade
han dock normalt i dagens tidningar: Uusi Suomi, Hufvudstadsbladet
och Helsingin Sanomat. Han klädde på sig och gick till frukostbordet
efter tolvtiden. Ettiden, mitt under frukosten, segnade han
ihop. Familjeläkaren var framme på en kvart.
Sibelius
orkade ännu berätta att han kände igen Eva Paloheimo och Katarina
Ilves, när döttrarna hade tillkallats. Vid niotiden på kvällen
avled han. Samtidigt dirigerade Malcolm Sargent kompositörens
femte symfoni i Helsingfors på en konsert som sändes i radio.
Följande
dag gav Eva Paloheimo ett meddelande som förbluffade många:
den åttonde symfonin existerade inte. De närmaste släktingarna
visste inte om några opublicerade verk. Oansenligare opublicerade
verk gick nog att hitta flera i Ainola senare, men den efterlängtade
åttonde symfonin eller annat nytt, stort verk som skulle ha
komponerats efter 1920-talet har man inte hittat.
Dödsannonsen
den 24 september fick många att haja till. Aino Sibelius hade
valt som text "Soitto on suruista tehty" ("Sången
min är gjord av sorger") uppenbarligen på sin mans begäran.
På
söndagen den 29 september hölls en liten minneshögtid i Ainola
där Jussi Jalas spelade Mitt hjärtas sång och Prosperos
toner från Storm-musiken. Efter högtiden transporterades
kompositörens kista till likbilen. Framför Storkyrkan bar Helsingfors
Stadsorkesters och Radions symfoniorkesters musiker kistan till
kyrkan medan Tapani Valsta spelade Bach på orgel. De anhöriga
höll en tyst minut.
Före
klockan nio på kvällen öppnades kyrkans dörrar för medborgarna
och hölls öppna till midnatt. 17 000 människor tog farväl vid
kistan. Studenterna stod hedersvakt genom hela natten.
Sibelius
begravning
Filmmaterial
från begravningen, 1957
Via
modemförbindelse
LII-218_56k.rm
LII-218_56k.asf
Via
Isdn-förbindelse
LII-218_isdn.rm
LII-218_isdn.asf
Via
bredbandsförbindelse, xDSL
LII-218_xdsl.rm
LII-218_xdsl.asf
Begravingen
ägde rum på måndagen den 30 september. På altaret tändes sju
ljus, ett för kompositörens varje publicerade symfoni. Kransnedläggningen
började klockan nio på morgonen och räckte över två timmar.
Som begravningsmusik hörde man två psalmer tonsatta av Sibelius,
tre satser av Storm-musiken, Tuonelas svan, Il
tempo largo från fjärde symfonin och In memoriam. Tauno
Hannikainen dirigerade orkestern. Ärkebiskop Ilmari Salomies
citerade Predikarens verser från Bibeln. Kompositören Yrjö Kilpinen
höll begravningstalet.
Efter
jordfästningen lade Aino Sibelius och president Urho Kekkonen
ned sina kransar. Musiklivets påverkare från Uuno Klami till
Einojuhani Rautavaara bar kistan till bilen. Frimurarbrödrarna
bland de sörjande ryckte till vid en bekant ton. Det var Marche
funébre, ritualmusik som Sibelius komponerat 1927.
Kistan
började sin färd mot Ainola. Folk vid vägkanterna utgjorde en
honnörsvakt från Helsingfors centrum till Träskända. I Ainola
bar släktingarna kistan till den terrass där man valt gravplatsen.
Erik Bergman gav startsignalen åt de körer som kallats på platsen.
Man hörde Mitt hjärtas sång en gång till.
Vid
graven såg Aino Sibelius bräckligare ut än någonsin. Få kunde
gissa, att hon skulle överleva sin make med över ett decennium,
ända till juni 1969. Aino Sibelius lade ned sin sista hälsning
på graven. I kransbandet stod det: "I tacksamhet för ett
liv som helgats av din stora konst, din egen hustru."

Jean
Sibelius grav på Ainolas gård.