Sibelius
for till Wien först den 19 oktober utan vetskap om lärare. Drömmarna
om att få undervisning av Brahms eller Bruckner visade sig vara
fåfänga. Ingendera av dem tog emot honom. Han blev privatelev
hos Robert Fuchs som undervisade på Wiens konservatorium, men
anmälningstiden till konservatoriet hade redan gått ut. Han kunde
inte bli konservatoriets officiella elev, och Sibelius verk framfördes
inte heller på elevkonserterna.
Finländaren
fick dock spela som förstärkning i konservatoriets elevorkester.
På det här sättet bekantade sig Sibelius med unga musiker som
studerade i Wien, såsom violinisten Carl Frühling och den rumänske
cellisten Dmitri Dinicu.
Sibelius
belägrade även den vid tidpunkten mycket populäre tonsättaren
Karl Goldmark, som blivit populär med Sabas drottning och tog
emot Sibelius i början av november. Han gick med på att bli Sibelius
lärare på så sätt att denne skulle ge honom verk att bedömas allteftersom
de blev färdiga. Fuchs kunde hjälpa Sibelius i instrumenteringen
och Goldmark var en inspirerande impulsgivare.
Sibelius
var nöjd med sina lärare och staden. Han lyssnade på Wagners Tristan
och Isolde och berömde föreställningens nivå jämfört med operaföreställningarna
i Berlin. En annan stor upplevelse var urpremiären av den nya
versionen av Bruckners tredje symfoni. Sibelius ansåg Bruckner
nu vara ”den största levande kompositören” och köpte samtidigt
partitur av Beethoven och Wagner på samma sätt som förr. Han sökte
musikernas sällskap även på grund av sina studier och bekantade
sig till exempel grundligt med det engelska hornets egenskaper
hos en oboist vid namn Heber.
Vid
sidan om studierna festade Sibelius grundligt med sina nya vänner
och höll även på med hasardspel som han emellertid blev led på
inom ett halvt år. ”Hela Wien är ett enda skratt och valser”,
skrev den förtjuste Sibelius till sin familj.

Jean
Sibelius i Wien.
Sibelius
levde igen över sina tillgångar. Han presenterades för sångerskan
Pauline Lucca som var hustru till en stenrik baron, och snart
tillbringade den unge tonsättaren sina kvällar på Luccas mottagningar.
För att hjälpa upp sin penningsituation försökte han komma in
i Wiens filharmoniker som violinist. Sibelius som led av rampfeber
var dock enligt juryn för nervös för att bli orkestermusiker.
Året
i Wien var avgörande för Sibelius utveckling. Goldmark uppmuntrade
honom att bearbeta sina teman med större eftersinning. Han uppmanade
sin elev att tillsvidare ta mera intryck av klassiker och mindre
av Berlioz och Wagner. Samtidigt började Sibelius forska i den
finska folkmusiken och Kalevalas rytmer för att få mera
originalitet i sina verk. Till att börja med tillämpade han den
nya stilen på sången Drömmen som han komponerade till en
dikt av Runeberg.
Hans
skisser till den första symfonin började utvecklas i februari.
Av dem blev kvar E-duruvertyren och Balettscenen som planerats
som den andra satsen. "Uvertyren finns i mitt huvud",
skrev Sibelius till Aino den 10 februari. "Det andra temat
är du: det är vemodigt, kvinnligt, men passionerat."
Balettscenen
innehöll ett annat slags, dystrare passion. Sibelius berättade
senare för Paul att han fått inspirationen en natt "i ett
horhus i Wien, där hororna dansade”.
I
april 1891 framfördes Uvertyren och Balettscenen
i Helsingfors på Robert Kajanus' orkesters populärkonsert. Tonsättaren
fick höra av Kajanus att de inte fått några ovationer, trots att
de i Kajanus tycke lät strålande. Sibelius självsäkerhet växte.
"Nu behärskar jag orkestern och gör med den vad jag vill
och vad jag tycker är sant”, skrev han självsäkert till Adolf
Paul.
De
finska kritikerna kände sig främmande för kompositionernas "modernitet".
"Rent ut sagt, vi har inte ännu hunnit komma på det klara
med vad kompositören egentligen vill uttrycka i den", kommenterade
Päivälehtis kritiker uvertyren den 24 april. Balettscenen lämnade
Päivälehtis Oskar Merikanto ”alldeles konfunderad”.
Uvertyren
och Balettscenen förblev separata verk, när Sibelius gav
upp symfoniplanen och började komponera ett orkesterverk till
Kalevalas saga om Kullervo. Arbetet stördes av
ett nytt insjuknande, som ledde till vård och uppenbarligen också
operation på doktor Eders dyra privatsjukhus. Sibelius skrev att
man opererat honom för en "sten". Efter detta förbättrades
tonsättarens hälsotillstånd och han blev kvitt studieårens kroniska
insjuknande.
I
Lovisa blev släktingarna tvungna att samla pengar av sina vänner
så att Sibelius kunde lämna sjukhuset i Wien i juni, när studierna
redan slutat. Sibelius reste till Berlin, där han slösade hela
sin reskassa genom att festa med sina gamla studiekamrater. En
ny penningförsändelse som släkten med möda samlat räckte äntligen
ända till Finland. Det första Sibelius gjorde i hemlandet var
att sätta sig i större skuld.