Sibelius
började 1920-talet med att tonsätta Maan virsi åt Suomen
Laulu och orkestrera Valse lyrique. Han plågades av Sibeliernas
släktfel, händernas darrande som blev värre med åldern. För att
underlätta skrivandet av noter höll han darrandet i styr med vin.
Kompositören
stördes också av en i pressen publicerad släktforskning som krossade
hans förhoppningar om en adlig förfader. Sibelius kom ihåg att
Aino från faderns och moderns sida var av adelssläkter. Han hade
tyckt sig märka en överlägsenhetskänsla i Ainos bröder på grund
av detta, och saken hade utvecklats till ett adelskomplex som
kompositören enbart anförtrodde sin dagbok.
Den
16 februari festade Sibelius, Eino Leino, Robert Kajanus, Eero
Järnefelt, Pekka Halonen och några andra av Kalevalasällskapet
medlemmar ordentligt. Under kvällens lopp utmärkte sig kompositören
genom att visa sina tår med ädel form på bordet till sina vänner
och skryta med att man inte hade gjort kroppsligt arbete på flera
generationer i hans släkt. Den häftigt berusade Leino hånade Sibelius
för hans adelskomplex. ”Du Sibelius är en rokokofigur och av tavastländsk
bondesläkt”, flinade poeten. Ett handgemäng undveks nätt och jämnt.

Eino Leino (1878-1926)
Arbetet
gick bra: under sommaren dirigerade Sibelius sina verk på flera
konserter på Finlands första industrimässa. Av körens medlemmar
tyckte till exempel Armi Klemetti att Sibelius var en kapellmästare
som var lättare att följa än Robert Kajanus som gestikulerade
otydligare och mera ”flytande”.

Jean
Sibelius som kapellmästare vid öppnandet av Finlands första industrimässa
sommaren 1920.
På
hösten kallade världen igen: Eastman School of Music i Förenta
staterna erbjöd en professur, och Rosa Newmarch förmedlade Henry
Woods begäran att få Sibelius som gästdirigent till London. Sibelius
accepterade Newmarchs inbjudan och funderade länge även på erbjudandet
från Förenta staterna.
Den
8 december kom tenoren Wäinö Sola till Ainola med en donation
på 63 000 mark "från finländska affärsfirmor" för att
hedra Sibelius 55-årsdag. Summan motsvarar cirka 19 500 nuvarande
euro. Skuldbördan hade minskat till följd av krigstidens häftiga
inflation, och nu lättade den ytterligare. En del av pengarna
slösade Sibelius visserligen på en veckas festande i Helsingfors.
"En
vecka i Helsingfors och nu hemska samvetskval här hemma. Jag förstår
inte mig själv mera. Kunde jag lämna detta supande? Det blir alltid
bara en from önskan", skrev han i dagboken den 18 december.
I
januari 1921 reste Sibelius till Berlin för att förhandla om inflationsjusteringar
med Breitkopf & Härtel. Kriget hade reducerat den tyska förläggarens
resurser så att Sibelius på 1920-talet sålde sina storverk till
danska Hansen och sina mindre arbeten till engelska och amerikanska
förläggare.
Resan
fortsatte till Storbritannien. Under sin resa på drygt en månad
dirigerade han flera konserter i London samt i Bournemouth, Birmingham
och Manchester. På turnéns program fanns bl.a. fjärde och femte
symfonin, Okeaniderna och naturligtvis bekanta hitar som
Finlandia och Valse triste. Under turnén levde Sibelius
enligt Rosa Newmarch ”relativt förnuftigt” och dirigerade utmärkt.
Kompositören behövde inte mera återvända till ön för att själv
dirigera sina verk: de hörde nu till orkestrarnas repertoar i
alla fall.
Turnén
fortsatte till Norge. Sibelius dirigerade bl.a. den andra symfonin
och Valse triste i Bergen och festade i ett par dygn. I
Kristiania träffade han sin gamla vän, författaren Knut Hamsun,
men sömnunderskottet började göra sig påmint. "Vi börjar
båda, för sjutton, bli tyngda av åren, och vi är inte mera lika
vitala som förut", förundrade sig Sibelius.
Sibelius dirigerade tre slutsålda konserter och träffade bl.a.
kung Haakon. Tröttheten krävde sin tribut, och Aftonpostens Hjalmar
Borgström nämnde att Halvorsen och Schnéevoigt hade framfört första
symfonin bättre. Själva kompositionerna - även Okeaniderna
och till och med Valse lyrique - prisades i extatiska
ordalag. En matinékonsert till, och Sibelius återvände hem i början
av april.
Efter
sin återvändo blev Sibelius galjonsbilden för de första Nordiska
musikdagarna i Helsingfors i maj. Den norske kompositören Sverre
Jordan beundrade nationalhjältens rykte i Helsingfors. ”När vi
promenerade på gatorna, tog människorna av sig hatten som om det
hade varit frågan om en kung.” På öppningskonserten dirigerade
Sibelius Lemminkäinen drager hemåt framgångsrikt, men på
den sista konserten lyckades den femte symfonin inte på grund
av kompositörens nervositet.
Hösten
förflöt i en bekant vågrörelse: ibland konserter, ibland supkalas,
sedan kompositionsarbete i veckotal. Samtidigt växte hans rykte
ute i världen: Herman Scherchen dirigerade fjärde symfonin i Leipzig,
Busoni dirigerade femte symfonin strålande i Berlin och Leopold
Stokowski framförde samma verk i Förenta staterna. Den sibelianska
musikens frammarsch var inte mera bunden till Sibelius framträdanden
som kapellmästare.
I
början av år 1922 fortsatte Sibelius' vågrörelse. I januari fick
han färdig Valse chevaleresque som var signaturmelodin
till hans viftliv. Sibelius led av huvudvärk även av andra orsaker
än festandet, för han köpte sig glasögon på Nissen den 30 januari.
Dem ville han inte använda på fotografier.
Den
3 maj fick han höra att brodern Christian var obotligt sjuk. För
Sibelius var detta ett hårt slag, och det var en klen tröst när
det nästan tio år gamla verket Scaramouche äntligen fick
sin premiär i Köpenhamn. Kritikerna berömde den "ljuva och
säregna" musiken.
Christian
avsomnade den 2 juli. "Han var en underbar människa och broder",
skrev Sibelius nedbruten i sin dagbok. Christians hustru Nelma
med sina barn blev härefter föremål för Sibelius speciella omsorg.
Han gav familjen ansenliga donationer speciellt när hans egen
penningsituation förbättrats på 1930-talet, och familjens barn
var alltid välkomna till Ainola.
I
augusti 1922 beslöt en grupp finländska påverkare återuppliva
frimurarrörelsen i Finland. Även Sibelius anslöt sig till organisationen
och lovade komponera ritualmusik. Den aktivaste frimurarperioden
räckte i drygt ett år, men år 1927 komponerade Sibelius betydande
ritualmusik för murarna och höll kontakt med organisationen ända
till sin död.
I
september 1922 började Sibelius göra framsteg med den sjätte symfonin
som han skisserat redan länge. En ny intensiv arbetsperiod började
i Ainolas arbetsrum. Ett halvt år senare, i februari 1923 hade
det nya mästerverket urpremiär. Det lyriska och finstämda verket
förbryllade och hänförde publiken och kritikerna. ”Den sjätte
symfonin är mildare, mindre omfattande, sprödare till sin karaktär.
Den femte är ett präktigt festspel, den sjätte är ren idyll”,
jämförde Evert Katila verken.
Som
en besynnerlig motsats dirigerade Sibelius även sina allra lättaste
orkesterverk på konserten med kråmande ländrörelser. Valse
chevaleresque, Suite champêtre och Suite caractéristique
innehöll enligt kritikerna tongångar som förde tankarna till jazz,
shimmy och Tjajkovskij.
Efter
urpremiären for Sibelius på en turné med sin hustru. Först nu
vågade han dirigera i Stockholm där kritikern Wilhelm Peterson-Berger
hade uttalat sig ganska skoningslöst om hans produktion.
Nu
berömde kritikern Sibelius som tolk av En saga, Rakastava-sviten
och Tuonelas svan, men andra symfonins final upplevde han
som lam vid detta framförande. En annan kritiker, William Seymer,
skrev att Sibelius tände orkestern till ”storverk” och fick den
spela intensivare än någonsin. Aino Sibelius mindes senare hur
gatan hade varit full med människor efter konserten och musikerna
hade följt kompositören och ropat "mästare, mästare".
Turnén
fortsatte till Rom. Sibelius förklarade för en lokal journalist
att hans musik inte härstammar från finska folkvisor. ”Jag har
komponerat mycket i stil med folkmelodier; men de tonerna har
alltid kommit från min egen hjärna, eller snarare från mitt brinnande
finländska hjärta. Jag har öst ur fäderneslandets diktning och
dess sagor och sedan har jag sjungit på mitt eget sätt, ofta berikande
min själ med Kalevala som är en outsinlig källa för en
ofördärvad finsk konstnär”, berättade Sibelius.
Besöket slogs upp stort i Roms tidningar, men kompositören var
nervös och konserten lyckades bara måttligt. Il Mondo klagade
på programvalet och sade att konserten tröttat ut lyssnarna. En
Saga och Tuonelas svan skulle enligt kritikern ha gått
hem hos italienarna bättre än Finlandia, Lemminkäinen
drager hemåt och sviten Pelléas och Mélisande. Andra
symfonin fick beröm av Il Mondo, men L'Epoca tyckte att den bara
var en måttligt intressant musikalisk mosaik.
Efter
konserterna for Sibelius med sin hustru till Capri för en vecka.
Efter semestern fortsatte turnén i Göteborg i Sverige. Den första
konserten var en fullkomlig succé. Sibelius dirigerade femte och
sjätte symfonin samt Pohjolas dotter. Kritikerna var i
extas. ”Pappa är briljant”, skrev även Aino till sina döttrar
efter kvällstillställningen som förflutit angenämt.
Följande
morgon repeterades Rakastava, Okeaniderna och andra
symfonin. Efter repetitionerna begav sig Sibelius till stan för
att koppla av. Man påträffade honom först efter åtta på kvällen
på en restaurang där han mumsade på ostron och drack champagne.
Den berusade Sibelius släpades till konserthuset. Han kom på estraden
i tid - men avbröt framförandet efter ett par takter uppenbarligen
i den tron att det var frågan om en repetition.
Hans hustru skämdes. ”I mina öron lät allt som ett enda kaos,
jag hade liksom dödsångest”, mindes hon senare. Sibelius samlade
sig och konserten gick utan störningar. Ovationerna var oerhörda,
och orkesterns musiker behöll ett gott minne av honom. ”Bland
de moderna kompositörer som kan dirigera en orkester förtjänar
Jean Sibelius utan tvekan hedersplatsen”, konstaterade Gustaf
Gille. ”Sällan har jag till exempel upplevt en sådan enorm nyansrikedom
i detaljer som när Jean Sibelius dirigerade.”
Efter den sista konserten hittade Sibelius en whiskyflaska i bröstfickan
och slängde den mot konserthusets trappa. Kanske lugnade den lovordande
kritiken honom ändå.
Sibelius
fortsatte med att dirigera ännu under sitt besök till Viborg.
I staden bemöttes han som en nationalhjälte, och konsertmästaren
Sulo Aro tvättade inte sin hand på en lång tid efter att ha skakat
hand med "mästaren".

Jean
Sibelius skakar hand med Boris Sirpe, dirigenten för Viborgs orkester,
efter konserten 1923. Sirpe hade repeterat programmet, kompositören
själv dirigerade konserten.
Efter
att ha återvänt från Viborg koncentrerade Sibelius sig på att
komponera sjunde symfonin. Arbetet framskred under hösten, men
hustruns anklagande blickar följde Sibelius alltid när han använde
alkohol - må så vara att han ofta smakade bara för att stabilisera
sina darrande händer under skrivprocessen. Även om det var förbudslag
i Finland, fick Sibelius alkohol som receptmedicin av bekanta
läkare. På medicinkvitton finns sprit men även läkemedelskonjak,
läkemedelsvin och kvalitetsmärken som ibland fanns i apoteken.
"Mitt liv är nog slut. Om jag ibland är glad och tar ett
glas, får jag lida av det länge efteråt", skrev Sibelius
den 3 oktober. ” En månad senare var livet enligt dagboken ändå
"rikt och djupt" igen. Tonsättaren var på arbetshumör,
och Kordelins stiftelse gav honom ett hederspris vars värde motsvarade
cirka 25 000 euro.

Jean
Sibelius år 1923
Sibelius
kunde trots allt vara stolt över sig själv på sin 58-årsdag. År
1923 hade han komponerat sjätte symfonin, ett av sina största
mästerverk, och gjort sin musik känd på konserter runt om i Europa.
Populariteten ökade snabbt även i Förenta staterna. Pierre Monteux
hade med mycket stor framgång dirigerat femte symfonin i Boston,
och Paul Cherkassky som gått över till Bostons symfoniorkester
skrev samma år till Robert Kajanus att även första symfonin och
Berceuse som Paul spelat som extranummer hade behagat publiken.
Cherkassky nämnde att Boston redan valt Serge Koussevitzky till
följande kapellmästare. Det var just i Boston där Koussevitzky
blev en av samtidens främsta Sibelius-tolkar.
Sibelius
ägnade början av året 1924 åt sin sjunde symfoni och alkoholen.
Han stimulerade sig själv med whisky och - enligt kvittona - även
med sprit, i princip på läkarordination. "Alkohol för att
bedöva nerverna + sinnet. Hur oändligt tragiskt är inte en åldrande
kompositörs öde. Arbetet går inte i samma takt som förr och självkritiken
växer tills den blir omöjlig", skrev han i sin dagbok den
6 januari.
Detta
var en fruktansvärd tid för Aino Sibelius. Fru Sibelius "darrade
av förtvivlan och snyftningarna fick henne att skaka" ännu
flera årtionden senare, när hon för Sibelius-biografen Erik Tawaststjerna
berättade om morgnar då hon sett sin make skriva på ett partitur
efter en vakad natt med flaskan framför sig.
Aino
Sibelius mindes de svåra tider då hennes man hade varit på alkoholismens
brant under åren 1903-1904. Från den malströmmen hade Sibelius
blivit räddad när han skrämts av tumören i halsen. Efter de nyktra
åren hade dock ett nytt, långsamt glidande mot en farligt riklig
alkoholkonsumtion börjat. I början av året 1924 var varningarna
inte till någon hjälp. Slutligen skrev Aino en lapp där hon vägrade
att följa med sin man på konsertresor mera, eftersom hon inte
stod ut med att se denne dirigera berusad. Hon kunde inte heller
förstå komponerande med hjälp av ”artificiell inspiration”, det
vill säga alkohol.
”Om
du inte förändras, går du säkert under”, skrev Aino. ”Försök slippa
loss från det som drar dig dit ner. Har du inte själv märkt vart
det tar dig. Även om du får några kompositioner färdiga, är de
ingenting jämfört med det vad du kunde åstadkomma.”
Även
om utbrottet var berättigat, hade Aino Sibelius delvis fel. Sibelius
lyckades färdigställa ett verk som är höjdpunkten i hans karriär
som kompositör. Sjunde symfonin blev färdig i mars, och alkoholen
hade uppenbarligen stabiliserat händerna så att han fick verket
på notpapper. Att döma av slutresultatet hade det egentliga tankearbetet
naturligtvis skett utan alkohol.
Sibelius
dirigerade sin symfonis urpremiär i Stockholm i slutet av mars,
då ännu med namnet Fantasia sinfonica I. På grund av ishinder
försenades Sibelius resa, och på den första konserten blev man
tvungen spela violinkonserten utan repetitioner. Julius Rutström
var solist, och Sibelius hade senare mardrömmar om den svåra situationen.
Symfonins urpremiär lyckades emellertid utmärkt.
Sibelius
kunde återvända till Ainola i början på april. Han plågades av
penningbrist och tvingades åter göra småstycken för att få pengar.
"Det där med Amerika var kanske dumt", grubblade han
och mindes vemodigt Eastman Schools lukrativa arbetsanbud, som
han slutligen tackat nej till.
På
sommaren blev Sibelius bekant med Margaretas vän och blivande
gemål Jussi Blomstedt (senare Jalas) samt pianisten Martti Similä.
Båda blev kapellmästare och Sibelius musikaliska förtrogna. Han
kunde nu axla den gamle kompositörens auktoritativa roll som han
under de följande årtiondena slipade till en fullkomlig blandning
av auktoritet och varmhjärtad gästfrihet.
Sibelius
lyckades även dölja sina inre stormar för sina allt talrikare
barnbarn. För dem var han en trevlig morfar som man visserligen
inte fick störa under kompositionsarbetet. ”Människor blir alltid
förskräckta när de får höra att man inte fick sjunga där”, berättade
Ruths dotter Laura Enckell senare. ”De tror att det var strängt
och dystert där. Så var det inte, det lärde man sig snabbt. Om
man ibland sjöng en låt, hördes genast en röst: 'Vem sjunger!'
Hjärtat höll på att stanna."
Å
andra sidan berättade morfar långa historier och imiterade personer
och till exempel svanar under middagen. ”Vi barn tyckte att det
var en mycket lustig syn, och han visste det bra”, har Enckell
berättat.
I
augusti 1924 fick Sibelius höra att Ferruccio Busoni hade dött.
Som en motvikt till den sorgliga nyheten fick han fira sin dotters
bröllop den 30 augusti, när den 21-åriga Katarina gifte sig med
den 37-årige vicehäradshövdingen Eero Ilves. Ilves gjorde sitt
livsverk som bankdirektör och skötte Sibelius finans- och skatteärenden
ända till 1940-talet. "Kais bröllop härligt. Alla är nöjda",
skrev Sibelius i sin dagbok den 5 september. I dessa dagar började
även Heidi skolgången i Helsingfors. Ingen av döttrarna bodde
mera på Ainola om vardagarna.
Den
23 september for Sibelius ensam på en konsertresa till Köpenhamn.
Från Hotell d'Angleterre skrev han ömma kärleksbrev till sin hustru
som inte mera gick med på att följa på turnéer. Breven till Adolf
Paul var annorlunda. "Jag behöver mycket pengar. Här i Köpenhamn
dricker jag endast champagne", meddelade Sibelius. I samband
med konserten mötte han Danmarks kungafamilj och fick kommendörstecken
av Dannebrogs orden.
Fantasia
sinfonica I togs väl emot, och recensionerna var högaktningsfulla.
En nöjd Sibelius besökte Malmö och fortsatte konserterandet i
Köpenhamn. Han drog fulla salar på sammanlagt fem konserter, vilket
enligt tidningen Politiken "slog alla rekord".
Det
häftiga livets påfrestningar tog på hjärtat. "Jag måste sluta
dirigera, för jag måste nuförtiden överdriva för att få mina nerver
att lugna sig, vilket läkaren också var väl medveten om",
skrev han till Aino den 9 oktober.
Under
resten av året smäckte han ihop småstycken och förnyade växlar.
Enligt dagboken var alkoholen nu Sibelius enda vän.
I
början av år 1925 reste Sibelius ofta till Helsingfors restauranger,
för arbetet gick trögt. Sibelius hade en kris, men dess djup bör
inte dramatiseras. Hans livsstil var på en hälsosammare grund
än hos Eino Leino som bodde i närheten och hade supit sig i förfallet
och dog bara ett år senare. Sibelius liv på Ainola hölls i huvudsak
på en hälsosam grund tack vare hustrun och familjelivet. Leino
hade inget sådant stödnät.
I
maj tog både förläggaren Wilhelm Hansen och Danmarks kungliga
teater i tur och ordning kontakt med Sibelius i samma ärende:
man önskade att Sibelius skulle komponera musik för skådespelet
Stormen. Beställningen tände kompositörens fantasi, och
han började komponera sin sista och största scenmusik. Det feberaktiga
arbetspasset slutade i början av hösten, men Stormens premiär
uppsköts till mars 1926, och kompositören fick upptäcka att han
skyndat i onödan.
Resten
av året komponerade Sibelius småstycken och var spänd inför sin
60-årsfest som blev ett nationellt storevenemang. Sibelius själv
försökte dämpa festligheterna. Han firade sin födelsedag i Helsingfors
hemma hos sin dotter Eva Paloheimo och vägrade att uppträda i
offentligheten.
Födelsedagsdonationerna
befriade Sibelius slutgiltigt från ekonomiskt trångmål. Medborgarinsamlingen
inbringade hela 275 000 dåtida mark, d.v.s. över 65 000 nuvarande
euro av vilka kompositören fick över hälften till sitt personliga
förfogande. Pensionen höjdes till 100 000 dåtida mark om året,
d.v.s. cirka 24 000 nuvarande euro. En betydande födelsedagspresent
var även utvidgningen av Ainolas tomt med nästan en hektar. Det
var Finlands blandade körer som svarade för presenten.
Även
upphovsrättssystemet hade utvecklats, och Sibelius hade börjat
få skäliga årliga ersättningar för uppföranden från den tyska
upphovsrättsorganisationen GEMA. När dessutom inflationen hade
ätit upp en stor del av de gamla skulderna, blev kompositörens
finanser tillfredsställande. Jubileumskonserter hölls redan på
alla håll i världen. Till exempel Leopold Stokowski dirigerade
första symfonin på Philadelphiaorkesterns konsert i New York.
Olin Downes på New York Times var entusiastisk över den finländska
kompositören och skrev en lång artikel där han uppmuntrade orkestrar
att spela Sibelius.
I
början av år 1926 beställde kapellmästaren Walter Damrosch i New
York en symfonisk dikt på 15-20 minuter av Sibelius. Sibelius
svarade jakande, och så började kompositionsarbetet med Tapiola.
Sibelius beslöt att resa med födelsedagsdonationerna ensam till
Rom i slutet av mars för att komponera Tapiola.
Sibelius
kunde ha rest via Köpenhamn där han kunde ha sett urpremiären
av Stormen och sin egen musik. Resan gick ändå via Berlin
och det obligatoriska mötet med Adolf Paul till München och Rom.
Sibelius levde i sin "nya roll", men i det gamla bekanta
Minerva-hotellet enbart som kompositör, inte som uppträdande kapellmästare.
För honom kändes det konstigt.

Jean
Sibelius på Capri 1926.
Vid
sidan om arbetet semestrade han på Capri med sin vän Walter von
Konow. Tapiola kom igång, och den nöjde kompositören återvände
hem för att fortsätta sitt arbete och övervaka Ainolas renovering.
På sommaren revs till exempel hela bastun som byggdes om, och
porten placerades på sin nuvarande plats vid den utvidgade tomtens
nya gräns. Förmögenhetens värde överskred slutligen skulderna,
varför makarna fick en anledning att upprätta ett inbördes testamente.
Det fastställdes den 19 juli.
På
sommaren fick Sibelius färdig Väinön virsi ('Väinös sång')
till sångfesten i Sordavala. I dagboken förbannade Sibelius ”beställningsjobb”
men fick även Tapiola färdigt på hösten. Han drog visserligen
det färdiga verket ännu tillbaka för korrigeringar, vilket irriterade
förläggaren. Även klichéerna måste göras om.
På
hösten 1926 uppträdde Sibelius för sista gången som kapellmästare
utanför Finland. Han dirigerade återigen i Köpenhamn, men femte
symfonins lama mottagande gjorde honom sårad. Finlandia
och Valse triste förtrollade naturligtvis publiken vid
slutet av konserten. Recensionerna var i huvudsak prisande, och
när Sibelius återvände hem gjorde han snabbt de sista korrigeringarna
till Tapiolas manuskript. Kanske var det just den levande
kontakten med kapellmästarens arbete som fick honom att glömma
självkritiken som blivit kvävande. Damrosch fick partituret i
november, i god tid före verkets urpremiär.
Den
2 december deltog Sibelius i Robert Kajanus 70-årsfestligheter.
Symposion-kretsens kärntrio var förundrad över sina fårade ansikten
och hårets försvinnande. I sina festtal mindes Gallen-Kallela
och Kajanus 1890-talet med vemodig nostalgi.

Den
sjuttioårige Robert Kajanus talar vid sin fest i december 1926.
I
slutet av året beundrade Sibelius de goda recensionerna av sina
verk i Londons och Bostons tidningar. På annandagen kom det visserligen
ett litet bakslag, när Damrosch uruppförde Tapiola i New
York. Till och med den entusiastiske sibelianen Olin Downes på
New York Times var förundrad, även om han skrev uppskattande om
verket. Ännu mindre förståelse mötte Tapiola hos New York
Herald Tribunes Lawrence Gilman. "Sibelius fantasi har börjat
bli svagare, blekare", slog Gilman till.
I
början av år 1927 fick Sibelius äntligen färdig den ritualmusik
som han länge lovat åt frimurarna. Urpremiären ägde rum den 12
januari. Sibelius överlämnade manuskriptet till Suomi Loosi som
fick rätt att använda det i sin inre verksamhet, och även andra
finländska loger fick rätt till att använda musiken under sina
möten. I detta skede innehöll ritualmusiken åtta satser, och kompositören
kompletterade den senare.
I
slutet av januari reste Sibelius med Aino till Paris för att lyssna
på den nyaste musiken. De sista växlarna hade nu betalats, så
att kompositören för första gången kunde resa utan skuldbekymmer.
"Nu har jag det helt bra ekonomiskt, och jag kan koncentrera
mig på det som jag vill. Är det inte underbart", skrev han.
Efter
Parisresan grävde kompositören ner sig på Ainola, och hustrun
klandrade honom för att han inte höll kontakt med sina vänner.
"Ensamheten gör mig galen. Nu talar inte ens min hustru med
mig”, skrev Sibelius litet ojust i sin dagbok. ”För att överhuvudtaget
kunna leva måste jag dricka alkohol. Vin eller Whisky! Det är
detta som det beror på. Utskälld, ensam, alla mina verkliga vänner
är döda. Oförmögen till arbete. Bara jag kunde hitta på en lösning",
skrev han patetiskt i sin dagbok den 8 maj. Bara ett par dagar
senare spelade han fyrhändigt piano med sin hustru och arbetade
för fullt med Stormen-orkestersviterna! Aino hade ett sjå
med sin mans starka sinnesväxlingar. ”Pappa hade ett sådant lynne
att han lugnade ner sig helt plötsligt”, mindes dottern Margareta
senare.
På
sommaren 1927 finslipade Sibelius något motvilligt orkestersviterna
av Stormen-scenmusiken. ”Stormen-sviterna pinar
livet ur mig. Det känns som en bakläxa", skrev Sibelius den
17 maj.
På
sommaren skrev Sibelius också de mest skakande sidorna i sin dagbok.
Anteckningarna var korta, och deras avsikt var klar: Sibelius
hade beslutat att fördriva spritmasken från sina inälvor. Han
var på alkoholismens brant, och varje dag var en kamp mot det
förstörande ämnet. Dagbokens anteckningar S. A. (sine alcohol,
utan alkohol) avbryts ibland av "en whisky" och ibland
av en dags supande.

Utdrag
ur dagboken från juni 1927.
Under
sommaren slutade kampen emellertid i en klar seger. Sibelius blev
inte absolutist, men han lyckades snygga upp sina dryckesvanor
betydligt och rädda sin hälsa. Den 22 juni kunde han konstatera:
"Min alkoholkonsumtion är mycket måttlig" och i augusti
sände han den andra Stormen-sviten till Hansen. Så hade
det sista betydande orkesterverket som Sibelius någonsin kunde
skicka till förläggaren blivit färdigt.
Det
är intressant att det var i början av samma augusti som Finlands
riksdag undertecknade lagen om upphovsrätt till andliga produkter.
När upphovsrättslagen hade uppdaterats, kunde Finland även ansluta
sig till Bernkonventionen år 1928. Således började Sibelius få
upphovsrättsarvoden för uppförande av sina verk effektivare än
tidigare. Då började en utveckling som gjorde honom till en ganska
rik man. Samtidigt ledde kompositionsarbetet inte mera till nya
storverk som sändes till förläggarna. De grymmaste kan spekulera,
om ett ekonomiskt tryck hade hjälpt kompositören till nya mästerverk.
I
början av september 1927 kunde Sibelius naturligtvis inte ana
denna utveckling. Han hade redan planer på ett nytt verk, mest
troligen åttonde symfonin.